Begreppet ”stranded assets” fick spridning för ett par år sedan kopplat till investeringar i fossila bränslen. Tankegången bakom begreppet är att med ökande global reglering mot fossila bränslen, sjunkande priser på förnybart och en tilltagande ovilja bland företag och konsumenter att förknippas med fossila bränslen, så kommer en del tillgångar i fossila bränslen att gradvis bli mindre värda eller plötsligt bli värdelösa. I April 2013 förutspådde jag i en artikel för Swedwatch att vi borde få se Svenska institutionella investerare lämna fossila bränslen under det närmsta året. Trenden hade då börjat med några universitetsfonder i Kalifornien som börjat sälja sig fria från dessa tillgångar.
Mycket riktigt, i januari 2014 blev Storebrand/SPP den första större investeraren i Sverige som deklarerade att man kliver ur kol och oljesand. Sedan dess har de följts av många institutionella investerare. I september 2014 lämnade Svenska Kyrkan alla fossila bränslen. I januari 2015 lämnade Nordea all kolbrytning, till exempel.
Att ”stranded assets” fått genomslag signalerar ett annat underliggande skifte i näringsliv och finansiell sektor som är väl värt att förstå. Det handlar om skiftet från att betrakta hållbarhetsfrågor som relativa förbättringsområden till absoluta risker. Låt mig förklara.
Under lång tid har hållbarhetsfrågorna i flertalet industrier setts som viktiga efterlevnadsfrågor (compliance) och viktiga för varumärke och relationer, men de reella affärsriskerna från sakfrågorna har bedömts vara relativt låga. Det har till exempel varit viktigare att visa att relativ klimatpåverkan minskar (per omsättning), även om total klimatpåverkan ökat samtidigt till följd av ökad omsättning. Likadant har det varit inom många områden: att kunna uppvisa inkrementella förbättringar och ambitiösa program har varit tillräckligt och viktigare än vad dessa leder till i form av absoluta förbättringar ur ett samhällsperspektiv.
Det vi ser hända nu ändrar dock den bilden. Låt mig ge några exempel till på hur hållbarhetsfrågor blivit kraftigt uppgraderade som affärsrisker och därför riskerar att leda till ”stranded assets”.
Vattenfall annonserade i september att man säljer av kolkraften i Tyskland. Satsningen på kolkraft i Tyskland har blivit en rejäl huvudvärk för ägaren staten och med nya politiska beslut och hårdare regleringar på väg i Tyskland kring kol är tillgångarna inte lättsålda. De är alltså ett bra exempel på hur även industriella ägare nu drabbas av stranded assets.
Ett annat aktuellt exempel är TeliaSonera som ungefär samtidigt med Vattenfall annonserade att man säljer sina verksamheter i affärsområdet Eurasien: Azerbaijan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kazakhstan, Georgien, Moldavien och Nepal.
Även här är det fråga om hållbarhetsfrågor som radikalt omvärderats sedan bolagen köptes. Framförallt är det fråga om hur man satt sig i korrupta delägarförhållanden med ljusskygga affärsintressen nära presidentmakten i ett par av länderna. Detta är en situation som är svårlöst på annat sätt än att sälja. Självklart beskriver bolaget en mer sammansatt bild bakom besluten, men att det ohållbara i ägandesituationen spelat stor roll är klart. Det är också klart att med de omfattande medieskandaler som passerat kring detta så är TeliaSoneras förhandlingsposition inte den bästa. Stranded assets återigen alltså, även om det rör helt andra hållbarhetsfrågor i detta fall.
Jag tror vi kommer att få se mycket fler och värre exempel på stranded assets framöver. Med klimatpåverkan kan ju följa allt ifrån jordbruksmark som blir obrukbar, fastigheter som tappar attraktivitet, skidanläggningar som blir obrukbara.
Portföljen av rörliga hållbarhetsfrågor är stor. Klimat och miljö, mångfald, korruption, skattetransparens är alla exempel på områden i förändring. Förändringarna kan också drivas från många olika håll, till exempel som följd av förändrad lagstiftning, förändrade konsumentkrav eller helt enkelt ändrade livsstilspreferenser. Ett sådant är ju den fortfarande pågående snabba omsvängningen bland konsumenter från stora stadsjeepar till små bränslesnåla bilar, hybrider och så småningom elbilar. Detta lämnar de stora biltillverkarna med stranded assets. Krisen i branschen har väl inte gått någon förbi.
Förståelsen för vilka tillgångar som är riskabla ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv har bara börjat. De flesta företag har inte gjort, eller fäst större vikt vid den typen av analyser. Med den beslutade hållbarhetslagstiftningen nästa år med utökade krav på riskanalys för de 2000 största företagen lär det bli ändring på det.
Vilka ”stranded assets” kommer att uppdagas i ditt företag och din bransch?
Niclas Ihrén
Expert på hållbar affärsutveckling
VD Matters Group
(Publicerad på Veckans Affärer Finans 18 dec 2015)
Recent Comments